Jag är inte din lilla flicka längre.
Jag mår inte bra av att höra dig kalla mig de.
Magen vänder sig och de känns äckligt.
Du missade vekligen min uppväxt.
Du behandlar mig och axel som småbarn.
Det är så jävla hemskt så de existerar inte.
Det värsta är att de passar sig att höra av dig när du druckit.
Visst att du hört av dig nykter oxå men när du druckit är du mer känslosam.
I julas grina både du och helen i telefonen när ni ringde och då hade båda druckit.
Då förstod jag inte vitsen med det hela.
Men nu fattar jag. Du är ytlig och sorglig.
Jag hatar dig samtidigt som jag älskar dig.
Jag vill inte ha någon kontakt med dig samtidigt som jag vill de.
Jag vet inte vad jag klarar av eller vad jag vill.
Jag vet att det alltid blir samma sak.
Vi träffas och vi lämnas lika fort.
Du hör inte av dig på månader även om du beter dig som vår pappa varje gång vi ses.
Du berättar hur mycket du saknat oss och hur du gått vidare i livet och hur mycket du vill att vi ska känna oss som hemma.
Du berättar om hur bra allt kommer bli och om allt vi ska göra tsm här näst.
DET ÄR SJUKT!
Du fattar ju ingenting. Jag orkar inte med dig mer.
Jag vill att vi ska vara vuxna vänner du och jag.
Du får inte vara min pappa längre. jag orkar inte.
Jag känner inte dig längre. Jag är ledsen.
Det var faktiskt inte jag som gjorde så de blev såhär det var DU, du, du, du bara du!
Det var ditt fel och det får du ta och leva med .
Du kommer säkert inte vilja ha det såhär.
Men de skiter jag i.
Vill du inte ha de så, så får vi helt enkelt säga hejdå.