Allt och inget

Det känns som det var evigheter sen jag grät så här mycket.
Jag vill bara gå ut och släppa ut allt, men jag orkar inte.
Det jobbiga är att jag vet att detta inte kommer hålla länge.
Jag kommer behöva gråta mer, jag har samlat på mig för mycket igen.
Jag vet inte vad som behövs för att bomben ska lösas upp.
Just nu vill jag bara krama om min mamma och gråta ut allt.
Men hon sover och imon kommer jag inte vara ledsen längre.
Fan va allt ska vara svårt att förklara, men jag ska försöka dra det kortfattat.
Jag kommer vara ledsen innerst inne ett tag nu tills jag samlat på mig mer sorg.
Och om jag har tur brister jag ihop snart vid ett bättre tillfälle så att jag kan gråta ut allt.

Jag hoppas jag inte kommer börja må dåligt av denna ledsamhet.

Som vanligt är jag ledsen över allt och inget.
Jag känner mig varken deprimerad eller dålig, jag är bara ledsen.
Varför kan jag inte lätta på trycker då och då?
Varför måste jag samla på det ledsna och sen släppa ut allt på en och samma gång.
Det är bara så himla jobbigt, gråta i timmar utan att veta varför.
Varför inte bara gråta direkt när något gör mig ledsen?

Sen kan det ju gå snett som det gjorde nu.
Jag gråter lite, men inte allt som jag behöver.

Förlåt för den virriga texten.

Puss E